Jonnas tid i Kenya

Jag hade varit nervös i flera dagar, oroat mig för hur det skulle gå. Trodde nog ändå innerst inne att mina farhågor och rädsla var överdriven, att allt skulle gå bra. Jag hade fel. Idag åkte jag för att besöka Nuru. Jag tog en taxi efter lunch och åkte dit, tänkte att jag skulle ta med mig saft och bananer att kalasa på och ha en lite mindre avskedsfest som jag lovat barnen när jag var där. Som jag lovade innan jag var tvungen att i all hast åka därifrån utan att kunna krama någon av dem farväl.

 

Jag klev innanför porten och blev välkomnad av en av de tjejer jag tillbringade mest tid med där. Hon var superglad att se mig och jag fick kramar. En annan kvinna kom också fram och kramade mig. Jag han vara där i kanske 3 minuter innan jag fick veta att jag var tvungen att gå. Att jag inte fick prata med några av ungdomarna. Att jag inte var välkommen. Jag försökte be om lov att få vara där. Sa att jag ville bjuda på saft och bananer och bara ha det trevligt en stund innan jag skulle åka hem till Sverige. Det gick inte sa de. Fick återigen höra att de inte ville ha mig där, inte utan tillåtelse från Steven. Något jag visste jag inte skulle få. ”Du får komma tillbaka någon annan gång, någon gång när Steven vill att du ska komma”. Jag försökte, jag bad, jag grät – snälla bara låt mig få en timme med dessa barn jag älskar. Ni känner ju mig, ni vet att jag inte vill barnen något illa. Jag har ju bott här i en månad!

 

Men icke. Återigen lämnade jag Nuru i tårar, förnedrad och arg. Besviken på att vuxna människor vägrar vilja vara trevliga och vara positiva till att de barn de är ansvariga för ska få en liten stund av glädje. Om jag varit en vilt främmande människa hade jag förstått och stöttat deras resonemang. Men nu är jag i princip säker på att den enda anledningen att jag inte fick komma dit är att de inte vill att ungdomarna ska kunna prata med mig, ska få veta min sanning om vad som hände den dagen jag åkte därifrån. Att de inte ska få reda på varför det inte blev någon fest, varför jag inte stannade så länge som jag lovat. Att de inte ska få veta varför jag svikit mina löften till dem.

 

Det gör ont i mig. Det gör mig arg att vuxna människor är för fega för att våga stå för sitt eget handlande och för fega för att låta mig få uppfylla de löften jag gett barnen där. Jag är glad att jag fått träffa andra vuxna kenyaner. Att jag fått förstå att det finns folk här som är gästvänliga och tar väl hand om mig. Jag är innerligt tacksam att jag fått uppleva andra ställen än Nuru. Samtidigt är jag ledsen över att inte få tillbringa den tid med ungdomarna där som jag planerat att göra. Att jag inte får vara med och ge dem den kärlek jag så ofta känner saknas där. Jag vill så mycket gott för dessa barn och ungdomar och det gör mig ledsen att inte ens få en chans att säga ett ordentligt hejdå, att inte kunna ha ett litet kalas som både jag och de sett fram emot.

 

Ja, idag blev en jobbig dag. Mitt i allt försöker jag landa i att några hälsade mig välkomna, att de sa att de saknat mig och att de var glada att se mig. Åtminstone sa de så tills en personal sa något på swahili och ungdomarna sedan bara satt tryckta intill väggen när jag försökte krama dem hejdå. Som om de inte vågade visa någon uppskattning alls så länge en personal såg på. Jag fick nicka, torka tårarna och säga att jag skulle sakna dem så mycket. Och sedan fick jag gå. Ett besök jag förvarnat min taxichaufför skulle ta 4 timmar varade inte ens i en halv.

 

Mitt i allt försöker jag förstå att detta inte är mitt fel, att jag inte brutit mitt löfte, inte svikit dessa ungdomar av egen vilja. Att jag gjorde vad jag kunde.

 

Det går inte så bra.