att stå ut med sin egen tur.
Ibland är det så svårt att vara här. Att ena stunden gå genom ett lyxigt köpcentrum med en chokladbit i handen och nästa stund hålla en döende kvinna i sin hand.
Eller att skänka 100 shilling till mat åt en gatupojke för att i nästa stund köpa en efterrätt för den tiodubbla priset till sig själv.
Eller att se de hål i marken folket använder för att uträtta sina behov för att två minuter senare sitta på en vattentoalett där jag kan tvätta händerna i varmvatten och tvål.
Eller att se en död man ligga på gatan utan att någon visar den minsta uppmärksamhet eller oro över vem han var, för att i nästa stund bli irriterad för att man valt fel nyans på nagellacket.
Eller att inse hur många munnar man kunnat mätta för den summa man just beställde taxi för, eftersom man är för lat eller rädd för att gå av egen maskin.
Eller hur många gatubarn som skulle kunnat få plats i mitt rum som jag har ensam. Eller hur många som inte kan sova inatt eftersom det regnar in i genom hålen i pressenningen som ska försöka laga deras trasiga tak. Eller hur många som dör inatt för att de inte ätit eller fått den medicin de behöver. Eller hur många som fryser för att de inte har kläder. Eller hur många som gråter av oro, rädlsa och litenhet inför livet.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Men jag orkar inte. För hur i hela friden hanterar man det är!?! Och då ska vi komma ihåg att det inte är mig det är synd om, det är inte jag som har ett stort problem. Det är dem. Och jag vet ändå inte hur jag ska klara det här. Jag som redan har allt det som de inte har. Och vi ska komma ihåg att jag är i Sverige om några dagar. För jag har pengar att åka härifrån, att komma tillbaka till det liv jag inte gjort något för att förtjäna. O herregud.
Jag känner mig så liten.
Det är nu jag tar ett djupt andetag. Och bara skjuter undan tankarna. Jag orkar inte annars.
HUR FASEN ORKAR DE?!
