en kvinna jag vill lära mig av.
Hon tar med mig hem till sig, på vägen dit får vi hoppa över avlopp och veja för lerpölar vars innehåll jag inte vill veta. Vi är trots allt i en rätt okej del av slummen och området känns lugnt. Vi kommer fram till den plåtdörr som leder till hennes korridor. Först går vi förbi det gemensamma rum där de uträttar sina behov. Sedan fortsätter vi fram genom den smala gången, det droppar på mig från kläderna som hängts på tork utanför alla de dörrar in till de rum som folk hyr. Längst bort finns en dörr. Vi går in genom den och möts av ytterligare några kvadratmeter cementgolv under bar himmel. Det är fullt av skor på golvet.
Så får jag kliva in i hennes hem. Soffan är full av barn och tvn står på. Hon kör ut några av barnen och ber mig sätta mig där de förut satt. Hon lyfter upp två gråtande barn i knät och en äldre flicka serverar barnen te och varsin macka vitt bröd. Så börjar hon berätta. Att här, inne i detta lilla rum bor just nu 9 personer. Hon, hennes son på 2-3 år och sedan barn som inget hem har. Fyra av barnen är Virginas, den kvinna jag besökt på sjukhus som är mycket sjuk. Resterande barn som bor där kommer och går, ibland står de utanför och ber om att få sova inne hos henne för att slippa gatan.
"I never tell them not to."
Hon berättar att hon föddes i hennes stads fattigaste familj och att de sov direkt på jordgolvet utan varken madrasser eller filtar. Hon vet hur det är att växa upp utan någonting alls. Och nu vill hon rädda andra barn från att göra detsamma. En pojke kom till henne en dag som liten och nu läser han i åttonde klass.
Barnet som sitter i hennes famn ser ut att trivas. Och Veronica verkar inte göra skillnad på de barn hon burit inom sig i nio månader och de som hon fått direkt till hjärtat som någon annan kvinna fött. De är hennes barn allihop. Vissa av dem har hon skickat till sin mamma ute på landet så att de ska få växa upp där.
Hon berättar att hon nu lever ensam eftersom hennes före detta man slog henne och drack. Hon försörjer sig själv och många därtill, men inte utan bekymmer. Det är inte alltid de har mat berättar hon. Men har hon, så delar hon med sig. Hon litar på Gud, att han ska förse henne med det de behöver. Ett större hopp en hennes har jag sällan skådat.
Så reser hon sig plötsligt, säger att hon vill ge mig en gåva. Jag får ett stort inslaget paket och försöker att bara visa uppskattning och inte förfäran över att hon tagit av sina ytterst få slantar för att köpa något till mig. Jag som inget behöver. Jag får en väska och en plånbok och tackar tusen gånger om.
Vi fortsätter prata, jag sitter där i säkert en timme. Mitt vänstra ben somnar och barnen intill mig i soffan tittar förskräckt på mig när jag försöker få igång blodcirkulationen igen. Jag får lära mig några ord swahili och jag får titta runt i rummet. Jag skäms när jag tänker på hur rymligt de allra flesta bor i Sverige, och nöjer mig med att svara att vi har väldigt stora hus när de frågar. Att de bor runt 10 personer i ett rum mindre än mitt rum hemma hade bara känts fel att upplysa dem om.
Trots den lilla ytan, möglet i taket och de nedsuttna sofforna är rummet väldigt hemtrevligt. Kanske för att Veronicas kärlek liksom skänker hela hennes hem en frid och lyster som inte skulle funnits annars. Och någonstans landar jag i att det är så otroligt mycket viktigare vad hemmet är fyllt av, än hur många kvadratmeter stort det är. Jag inspireras så och tänker att jag vill bli mer lik Veronica. Mer kärleksfull, mer generös, mer hoppfull och mer tacksam.
Så är det dags att gå. Jag tar på mig sandalerna och går ut i gången. Kläderna droppar inte längre. På vägen ut hälsar hon på en granne och sedan är vi ute på gatan igen, ute i ännu en verklighet.
