Jonnas tid i Kenya

Detta inlägg var tänkt till min andra blogg och skrevs för en vecka sedan den 20 februari. Tänkte att ni kanske ändå kunde uppskatta ett sjukt långt inlägg och mina tankar efter att ha tillbringat en vecka i Kenya. Så här kommer det, en vecka senare. 

Hej på er.

Det har dröjt lite innan jag hört av mig här, men nu ska ni få en uppdatering. Idag är det en vecka sedan jag lämnade Sverige för att påbörja resan till Kenya. Jag flög från Linköpings flygplats och mellanlandade i Amsterdam. På morgonen den 14 februari kom jag till Nairobi och blev sedan skjutsad till Nuru. Resan från flygplatsen till Thogoto, som stadsdelen/byn där jag bor heter tog ungefär 2 timmar och den skedde delvis på en väg som inte fanns. Väl framme på Nuru fick jag hjälp att komma tillrätta i mitt rum, åt lite frukost och vilade sedan eftersom jag knappt sovit alls under natten. Sedan dess har jag tillbringat den mesta tiden här inne på Nuru.

Jag bor alltså på ett center som heter Nuru Africa. Här bedrivs det dagtid förskoleverksamhet och centret är också ett internat för 26 st ungdomar som av olika anledningar inte längre kan bo hos sina föräldrar. De går alla i skolan och kommer till centret först på eftermiddagen. De är rätt duktiga på engelska och är väldigt snälla mot mig. Förutom dessa 26 ungdomar bor det några vuxna här och så jag, tre kor, en katt och två norska volontärer som är på jorden-runt-resa.

 Varje morgon får jag frukost kring kl 8.30 och sedan går jag ner till förskolan. Där är jag sedan fram till lunch kl 13.30. Dessa timmar tycker jag är väldigt jobbiga eftersom det är väldigt många barn och ingen struktur. Ingen av barnen förstår engelska, ljudnivån är extrem och kaoset gör mig alldeles matt. Men samtidigt är barnen så himla söta och man får alltid en massa kramar. Jag njuter av de timmar vi är utomhus för då får barn med spring i benen lite mer yta att springa på och ljudnivån blir mer human. Under två pass på förmiddagen är alla 50 barnen inne i två små rum och har lektioner och då är jag med och försöker trösta, hjälpa, rätta och bara vara två extra armar ibland. Det är svårt men jag försöker göra mitt bästa.

 Efter lunchen, som jag äter på mitt rum brukar jag ta det lite lugnt. Sedan är det dags för diverse sysslor. Jag tvättar mina kläder för hand i hinkar och diskar disken. Det tar kanske 1-2 timmar. Efter det brukar jag hjälpa till lite, kanske prata med någon av de nyligen hemkomna ungdomarna om deras dag. Sedan har jag lite egen tid igen innan jag går på kvällsandakt med ungdomarna. Det är en fantastisk stund. Efter det får jag min kvällsmat och därefter är hjälper jag eleverna med deras läxor. Jag har fått i uppgift att försöka lära en liten kille läsa och vi kämpar på tillsammans. När klockan blivit 21 är det dags att gå tillbaka och ta det lugnt. Då brukar jag läsa lite, se ett avsnitt av någon serie och sedan somna som en stock.

Jag får alltså all mat lagad av en av lärarna här som är väldigt snäll mot mig. Jag har varit väldigt hungrig eftersom jag är ovan vid att bara äta tre gånger om dagen, men jag vänjer mig nog så småningom. Det är svårt att nästan bara äta kolhydrater men samtidigt vill jag verkligen inte klaga när jag vet att alla ungdomarna här lever på bönor, majs och ris varje dag. Jag äter lyxmat jämför med dem och ibland träffar det mig så hårt i magen hur lyckligt lottad jag är. Till exempel får jag färsk mango till varje mål som är så vansinnigt god. Njuter varje gång. Fram tills idag har jag mått bra i magen men idag har alla vi nordiska flickor blivit mer eller mindre dåliga. Hygienen här är helt annorlunda här men vi gör så gott vi kan och jag tvättar alltid händerna innan jag äter. Över lag så blir jag grymt skitig, barnen kramas och sitter i knät och de är sällan rena. Dessutom blir det mesta fläckigt av den röda sanden som är här. Jag håller på att lära mig hur man gör när man tvättar för hand och det går snabbare och snabbare för varje gång. Ungdomarna här brukar skratta åt att jag inte vet hur man får rent kläderna och det tycker det är så spännande att vi i Sverige har maskiner som tvättar åt oss. De förundras också över att vi har så mycket kläder att vi inte måste tvätta varje dag. Ibland skäms jag över hur rik på pengar jag är i jämförelse.

Utanför grinden till Nuru kan jag inte gå ensam men mina kenyanska vänner har tagit mig med ut några gånger. Thogoto som jag bor i är som en egen liten stad och det känns verkligen inte som om jag är i Nairobi (vilket jag heller inte är). Det finns en huvudgata några minuters promenad från Nuru där man kan köpa frukt och kanske lite småsaker i kiosker. Huvudgatan har asfalt och är relativt trafikerad av diverse fordon, får, åsnor, kameler (!) höns, kor och människor. Resten av Thogoto (åtminstone den del jag sett) består av grusvägar och höga gröna häckar eller murar gjorda av plåt där det antagligen är bostadshus innanför. Vägarna är smala och leriga när det regnat. Jag gillar Thogoto så mycket och blir glad varje gång mina vänner tar med mig ut. Även med dem kan jag känna mig lite otrygg ibland men oftast går det bra. De allra flesta är väldigt trevliga men så finns det också dem som tar sig för stora friheter och säger dumma saker till oss volontärer. Min vän Omondi har förklarat för mig att det beror på två saker: jag är vit och jag är kvinna. Två fel av två möjliga om man vill gå trygg i den här staden. Men innanför muren som skyddar Nuru är jag helt trygg och jag har inga problem med att gå utanför den om jag bara har sällskap. Två gånger har jag också tillsammans med kompisar eller personal åkt till en stad nära oss som heter Karen. Där finns massa vita människor och det känns nästan som om man befinner sig i Europa. Där har jag kunnat handla diverse förnödenheter och bara fått känna mig lite hemma. Det har varit en väldigt fin upplevelse.

Vädret då? Jodå, rätt skönt. Jag har ingen termometer men skulle tippa på 23 grader i skuggan mitt på dagen då jag svettas i kortbyxor och linne. På morgonen och kvällen är det riktigt svalt och långbyxor och tjocktröja går åt. Det har varit ganska molnigt alla dagar jag varit här men det har nästan bara varit skönt eftersom det blir väldigt varmt i solen. Jag smorde inte in mig med solkräm första dagen eftersom regnet hängde i luften och det var molnigt. Jag brände mina axlar ändå. Så nu smörjer jag alltid in mig med solkräm och det går åt, oavsett om solen täcks av moln eller ej. Det har regnat en del sedan jag kom även om det dagtid varit uppehåll för det mesta. Just nu får mina nytvättade kläder en extra sköljning på linan utanför eftersom det ösregnar.

Jag har duschat en gång sedan jag kom, om man inte räknar en gång som jag bara skvätte lite vatten på min kropp i ett patetiskt försök att bli ren innan sovdags. Nuru har en egen brunn så det är ingen vattenbrist här vilket är väldigt skönt. (så ja, ni får tycka att jag är äcklig som inte duschat fler gånger. Till mitt försvar kan jag säga att vattnet är iskallt.) Jag kan också dricka vattnet och det är jättegott. Så himla smidigt och få förunnat att kunna hämta vatten i en kran på tomten och sedan dricka. Jag uppskattar verkligen en sådan sak så mycket nu, och inser att det är så fantastiskt att vi har bra vatten här. Vi har också (för det mesta) el och det är väldigt bra på kvällarna eftersom det blir kolsvart kl 18.30. Dessutom tycker jag det är så skönt att kunna ha lite kontakt med mina nära och kära via internet. De första dagarna hade jag inte internet och jag tyckte det var så jobbigt att inte kunna höra av mig till min familj. Över lag var de första dagarna jobbiga. Så mycket nya intryck, kulturkrocken, språket, vädret – allt var annorlunda. Jag längtade hem och kände mig ensam. Allt eftersom dagarna har gått har det blivit bättre och jag trivs mer och mer. Sedan jag fått internet mår jag riktigt bra och hemlängtan är mer hanterbar. Självklart saknar jag min familj och Alexander så att det gör ont ibland och jag tycker fortfarande att många saker är jobbiga. Men jag har kommit in i mitt liv här mer och mer, nästan fått en vardag och jag gillar den.

Kontrasterna är stora och jag är så tacksam över att jag får uppleva det här. Samtidigt är jag så otroligt tacksam över att få vara född i Sverige. Det är så otroligt stor skillnad på Kenya och Sverige att jag ibland blir alldeles yr. Mycket är fantastiskt med Kenya och jag älskar detta land mer och mer för varje dag, men jag inser också hur mycket jag älskar Sverige. Inte bara människorna där utan Sverige som land. Jag har tagit så otroligt mycket för självklart förut. Den här tiden ger mig perspektiv. Människorna här är fantastiska, de är så glada och så otroligt tacksamma för allt de har, får och är. Jag inspireras så av dem och önskar att jag efter denna resa har fått lära mig mycket av dem och deras sätt att se på livet. Trots att många av dem har bakgrunder som är så fruktansvärda att ingen orkar prata om dem ler de mot livet och gör det bästa av varje dag. Jag vill bli mer som dem.

Jag ska försöka visa er bilder snart så ni får se hur min omgivning ser ut, men tills dess får ni läsa denna långa text om mitt liv här. Ställ gärna frågor om ni har några. Massa kramar från Kenya