En oväntad vändning.
I måndags blev jag tillsagd att lämna Nuru. Jag har känt mig väldigt dåligt behandlad av personalen sedan jag kom dit och jag hade övervägt att åka därifrån. Dock har ungdomarna där varit så fantastiska att jag inte riktigt haft varken hjärta eller kraft att ta beslutet att lämna dem och Nuru. Jag hade trots allt nästan bestämt mig för att ge det två veckor till och att under tiden leta nya äventyr. Det beslutet blev dock inte mitt att fatta.
Jag blev inkallad på ett möte och efter fem minuter stod det klart att jag inte längre var önskad på Nuru. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så dåligt behandlad och är fruktansvärt arg över hur de har tagit emot mig. Deras orsak till att jag inte var välkommen längre var att jag hade misskött mig och inte gjort mina uppgifter de senaste två dagarna. Av dessa dagar befann jag mig en dag gråtandes på mitt rum efter att ha varit på ett annat möte med personalen som behandlat mig riktigt sunkigt och den andra dagen fick jag hjälp av föreståndaren själv att boka taxi till närmsta stad för att göra några ärenden. Ingen uttryckte någon som helst negativ åsikt om att jag inte hade jobbat fullt ut dessa dagar - förrän på detta möte. Men nu hade jag tydligen betett mig så dåligt att Nuru gärna skulle slippa mig, trots att jag betalade en halv månadslön per dygn för att vara där. Ja, detta är min sida av historien, och självklart kan jag inte säga att det är hela sanningen. Men det är min sanning och jag väljer att berätta den för er.
Jag sprang från mötet med orden "leave today" ringandes i öronen till mitt rum där Mia (min vän som kommit för att hälsa på mig två dagar tidigare) väntade. Jag hulkade fram att jag fått sparken och att jag skulle lämna Nuru direkt. Mia ringde en taxi och vi slängde ner allt jag hade i väskor och kassar. Jag gick för att krama om en lärare jag tyckte om som behandlat mig väl och kunde även säga hejdå med massa kramar till Brian och Daniel. Resterande ungdomar var i skolan och jag fick inte ta farväl. Det kändes nästan vidrigast av allt. Efter ett mycket tårfyllt farväl i all hast till dessa tre personer satte jag mig i taxin och lämnade det ställe jag trodde skulle vara mitt hem till 25 april.
Mia ringde sin kenyanska hyresvärd och berättade vad som hänt. Naomi sa att jag var välkommen att bo hos henne så länge jag behövde och att hon skämdes över sina landsmän. Vad som skulle hänt om inte Mia var på Nuru just då eller om hennes hyresvärd inte hade tagit emot mig med öppna armar vågar jag inte ens tänka på. För just nu bor jag hos Mia, i ett rum i Naomis hus. Vi delar Mias breda säng och försöker fylla dagarna med lagom krävande, roliga saker.
Jag mår, trots allt väldigt bra. På Nuru levde jag varje dag för att få kryssa en ruta på pappret som räknade ner tills jag fick åka hem. Visst, det fanns många fina stunder, men många fler gånger kände jag mig oönskad, värdelös och till besvär för personalen. Nu ser jag för första gången under hela min kenyavistelse fram emot något annat än att få åka hem. Det är fantastiskt. Först nu inser jag hur begränsad jag var i Thogoto och hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag är väldigt trött nu, säkert som en reaktion på de senaste dagarnas tumult. Men även om jag egentligen inte vet någonting så är jag inte orolig.
Först tänkte jag att det de gjorde mot mig på Nuru var det värsta som kunde hända. Nu tänker jag snarare tvärt om - det var det bästa som kunde hända. Nu får jag träffa trevliga kenyaner, få en positiv bild av detta land och min resa. Jag får uppleva mycket mer och jag får känna mig uppskattad, behövd och som en gåva. Visst, jag hade gärna fattat beslutet om att lämna Nuru själv, låtit det vara mitt val. Nu blev det inte så, och ännu en gång får jag bara tänka på hur sant detta som Mias lärare sa inför deras resa är:
"INGENTING blir som man tänkt sig" och "ALLT löser sig".
Det gör faktiskt det. Tack vare fantastiska människor har jag de senaste tre dagarna känt mig mer om händertagen än jag gjorde under alla dagar på Nuru tillsammans. Tack vare hur människor här (som jag för 4 veckor sedan inte hade en aning om existerade) har ställt upp för mig, hjälpt mig, kramat mig och bara stått på min sida har jag nu ett ganska stort hopp om att denna vår och veckorna som är kvar här trots allt kan bli något riktigt bra. Det blev inte som jag tänkt mig, men kanske blir det ännu bättre?
