En skola så nära mig och ändå så långt bort.
2 minuters promenad från där jag bor ligger ett av Nairobis slumområden. Där finns en skola som Marie (som jag bor hos) engagerar sig i. Jag har varit där två gånger och planerar att återkomma många fler. Det är lerigt, varmt och skitigt, överfullt med barn och extremt fattigt men ändå en helt fantastisk plats. Här är jag tillsammans med några av de ungdomar som går i de övre årskurserna. Åh vad de tycker om att prata med mig, höra om hur det är i mitt land, om hur många år (!) jag ska stanna i Kenya och ifall jag har en man och barn. (Ja på första frågan nej på andra. Ja, här är jag "gift" och har till och med köpt mig en ring som jag bär på vänster ringfinger. Livet blir smidigare här som vit kvinna om man redan har en man. Och det har jag ju även hemma även om jag drar en liten vit lögn när jag säger att vi är gifta.) Sedan vill de hemskt gärna vara med på bild och ännu hellre själva fotografera. Jag håller andan varje gång och hoppas att min kamera inte ska tappas i leran och gå sönder när de puttas och knuffas för att få hålla i den.
Skolan har 406 elever indelade i olika klasser. Här bygger inte klasserna på ålder utan på kunskapsnivå så en klass kan bestå av många olika åldrar. Dock är det ju generellt så att ålder och kunskapsnivå oftast går ganska jämt. Samtidigt förstår jag hur mycket den specialundervisning och extra stöd vi har i Sverige verkligen gör för skillnad. Här konstateras bara att eleven inte kan det den borde och inte varför eller hur man kan göra för att hjälpa. Hur som helst, man blir behandlad som en kunglighet när man kliver in på skolans område. Man får gå in i varje klassrum och där lyssna på ett framträdande som klassen förberett. Här får man höra allt från "Fader Abraham" till alfabetet rabblat i takt.
Dessa barn går i någon av de yngsta klasserna och här visar de att de kan räkna till tio genom en ramsa där de är allt från fjärilar till fåglar. Mycket av kunskapen lärs ut via sånger och ramsor och över lag är undervisningen väldigt mekanisk. Självklart har det sina förklaringar, både i att de som arbetar som lärare sällan är utbildade samt den konstanta bristen på läromedel.
Klassrummen är extremt varma och jag klarar inte mer än några minuter inne utan att känna att jag far väldigt illa av syrebristen och hettan. Barnen däremot sitter i sina tjocka tröjor och verkar inte nämnvärt besvärade. Små hål i plåtväggen släpper in en liten varm vindpust då och då.
Såhär ser skolan och skolgården ut. Idag var en väldigt torr dag och knappt någon lera alls, men tänk er hur det ser ut när det regnat i några veckor.. Jag tycker det är så fantastiskt hur de utnyttjar väggarna till målningar av bland annat kroppens olika organ och kroppsdelar samt vad de heter. Klassrummen ligger innanför dessa blå dörrar, och när jag tog detta kort hade klockan precis ringt att rasten var slut och barnen var återigen inne i byggnaden. Veronica som startat denna skola äger själva byggnaderna men inte marken så varje månad måste hon betala en hyra som hon har svårt att få pengar till.
Här är en klass men lite äldre barn som sjöng en riktigt fin sång för oss. De sitter i ett lite större hus som de delar med en annan klass. För att dela av huset hänger ett skynke tillverkat av gamla matsäckar. Jag drömmer lite om att kunna bygga en vägg där så att de får lite mer arbetsro och inte störs av varandras sånger. Över lag finns det så mycket jag skulle vilja göra här för att underlätta för eleverna att lära sig. De är så målmedvetna och förstår hur viktig utbildning är för deras framtid. Underbart att se och något jag önskar att svenska ungdomar skulle förstå och lära sig av. Jag har aldrig mött sån kämparglöd i hela mitt liv som jag gör här. Blir så inspirerad.
Ja, denna skola är så långt bort från min verklighet och ändå känner jag mig så hemma där. Fantastiska ungdomar. Åh som jag önskar jag kunde göra något för dem. Jag har lite planer och kommer be er vara med. Kanske kan du se över dina tillgångar den här månaden och se ifall du kanske har lite över? Håll utkik, för jag tror ni kommer vilja vara med.
Love School Centre är den mest spartanska skola jag sett i hela mitt liv. Det kan sitta 40 barn i ett rum stort som mitt sovrum i säkert 35 graders värme, utan mat. Marie skänker pengar som varje dag räcker till 30 barns lunch. Det är helt fantastiskt samtidigt som det är så jobbigt att veta att de resterande 370 barnen inte äter något den dagen. Kanske får de någon kvällsmat, kanske inte. Det går inte ens att föreställa sig hur det är att inte ha mat för dagen. Trots detta är de så glada, så hoppfulla inför framtiden och så otroligt fulla av kärlek. Flera gånger har de tagit mig i hand och sagt, glöm mig inte Jonna.
Och jag kan lova dem, helt och fullt att nej. Jag kommer aldrig aldrig aldrig glömma er och det ni lärt mig. Aldrig.
