Jonnas tid i Kenya

"Inte för att vara taskig, men varför åker du på en volontärresa och förväntar dej alla bekvämligheter som hemma i Sverige? Arbetar man som volontär får man palla trycket, det ÄR fattigt i ett land som Afrika, visste du inte det innan du åkte eller? Man får hämta vatten i brunn, djur går på gatorna, fattigdomen dominerar. Och det enda du tänker på är choklad och internetcafér eller gnäller på en torr bulle. Usch jag blir så irriterad! Ville du åka på sällskapsresa kunde du väl åkt till typ Thailand ist. / P"

Hej P. Vad intressant att du kände att du skulle skriva detta till mig, att du ställer frågor i din kommentar som jag antar att du vill ha svar på men sedan inte säger vem du är så att jag kan svara dig personligen. Det är även ganska intressant att du börjar med att skriva att du inte vill vara taskig men att du sedan uttrycker dig i vad jag tolkar som en ganska otrevlig ton. Ärligt talat tog jag väldigt illa vid mig av din kommentar, men jag ska försöka svara dig så bra det går utan att bli allt för upprörd.

Jag var mycket medveten om att jag skulle möta en annan kultur, livsstil och standard under dessa månader innan jag åkte. Det var något jag såg fram emot och något jag fortfarande tycker är en väldigt stor och viktig del i min resa. Jag vet inte riktigt var i min blogg jag gett intrycket att jag skulle förväntat mig alla bekvämligheter som finns i Sverige? Givetvis är det väldigt annorlunda här, men mig veterligen har jag enbart varit tacksam över de gånger jag fått den ”västerländska lyxen” och inte missnöjd när jag levt utan den. Jag har aldrig varit en person som haft svårt att leva lite enklare, har varit scout när jag var liten och tycker om att testa på att leva på ett annorlunda sätt än i Sverige. Jag tror det är något som jag verkligen kan ha nytta av i resten av mitt liv.

Jag uppskattade vattentoaletten mycket på Nuru, men även gick på hålen i marken några gånger för att visa att jag inte såg ner på det alternativet och gärna ville testa på att leva mer som de som bodde där. Du ska bara veta vilka samvetskval jag hade över att få använda en vattentoalett när ungdomarna där inte gjorde det. Jag mådde riktigt dåligt när de satte ett lås på toaletten så att ingen annan än jag kunde gå där. Jag hade tusen gånger hellre delat med mig. Men det var en omöjlighet. Kulturen här är så annorlunda och jag visste att ungdomarna på Nuru inte skulle få använda toaletten bara för att jag lät bli. Tro inte att det var ett lätt beslut för mig att acceptera att få en lyx de inte fick uppleva, jag skrev hem flera gånger i frustration över hur jag skulle kunna ta emot den särbehandlingen som var oerhört oönskad från min sida.

Jag tvättade alla mina kläder för hand på Nuru, i kallvatten och jag klagade inte över det. Men när Marie sa att jag kunde få tvätta mina kläder i deras tvättmaskin en gång tackade jag ja. Mest för att det skulle spara mig extremt mycket tid när jag var på Nuru igen så att jag kunde lägga den tiden på barnen. Men ja, jag skulle ljuga om jag inte var väldigt glad över att få riktigt rena kläder en gång. Du förstår, även om jag gärna tvättade mina kläder för hand var jag inte särskilt bra på det. Det är riktigt svårt nämligen, och jag ångrar inte att jag tog emot den hjälpen. Om du tycker att det var dumt av mig, ja då är det inte så mycket jag kan göra åt det.

När vi ändå pratar om detta kan jag nämna hur oerhört tufft jag tyckte det var att jag fick speciallagad mat till mig, mycket finare än den som ungdomarna fick. Eller hur jobbigt jag tyckte det var att jag hade dator, telefon och mellanmål medan de gick hungriga och utan möjlighet att kontakta sina familjer långt bort. Jag önskade aldrig denna behandling, men fick acceptera att kulturen är så här och det i princip var oförskämt av mig att inte ta emot den högre standard de ville ge mig. Jag våndades över detta i princip varje dag. Jag hatade att äta ensam på mitt rum men kunde inte med att ta med min fina mat ner till ungdomarna som åt ris och bönor varje dag. Om jag bara trodde att min mage skulle klara av att äta den maten de gjorde hade jag gärna ätit med dem. Men efter en veckas magsjuka var jag inte jättesugen på att återigen bli matt och svag. Jag valde att äta min mat så att jag skulle orka med att ge av min kraft till dem. Det var inget lätt val. 

Jag tyckte också att det var väldigt jobbigt över lag att åka till Kenya och efter mycket vånda beslutade jag mig för att inte göra denna resa svårare än den behövde bli. Det var lättare sagt än gjort. Kanske var det tills och med svårare att ta emot lyxen än att leva utan den. Men jag hade bestämt att jag skulle ta emot de bekvämligheter jag erbjöds, så länge jag kände mig tacksam varje gång. Det löftet har jag hållit så gott jag kunnat. För du vet, jag är också bara en människa. Och jag är uppvuxen i ett rikt land, med en standard som format mig. Och ja, kanske var det några gånger på Nuru när jag gick på toaletten som jag inte var tacksam, men de allra flesta gånger var jag faktiskt det. Jag har känt att det var det jag kunde göra för att ta emot denna lyx – verkligen uppskatta den. Det var det jag kunde göra, påverka för att känna mig mindre oförtjänt av den högre standarden – vara tacksam och njuta. Inte ta den för given.

Du säger att man ska palla trycket om man arbetar som volontär i ett land som Afrika. För det första så skulle jag bara vilja säga att Afrika är en världsdel ungefär lika stor som Europa, Kina, USA och Alaska tillsammans. Det är inte ett land utan består av 55 olika länder. Kenya är ett av dem. Men även i Kenya finns det väldigt många olika sätt att leva. Vi brukar säga att Kenya är ett kontrasternas land och det stämmer verkligen. Idag befann jag mig i slummen hos en aidssjuk kvinna och 3 minuter till fots senare var jag ute i ett av de rikaste områdena i hela Nairobi. Det område där jag nu bor. Att klumpa ihop hela Afrika till ett enda land, och att ens säga ”såhär är Kenya” är för mig helt fel. För här finns så många olika sätt att leva här. Du har helt rätt i att det går djur på gatorna, att man får hämta vatten i brunnar och att många är fattiga. Men det går inte djur på alla gator, långt ifrån alla människor hämtar vatten i brunnar och det finns många här med riktigt mycket pengar. Medelklassen växer snabbt och Kenya är ett land som utvecklas mycket. Jag funderar på om du varit här själv? Om du upplevt dessa krockar? Om du sett dessa kontraster och försökt bearbeta den känslostorm de väcker i dig? 

Du fortsätter med att skriva att man ska palla trycket. Det håller jag till viss del med dig om. Alla människor är olika, med olika erfarenheter och bakgrunder. Därför kan man inte tro att alla människor ska reagera lika på att komma till en helt annan kultur och hantera den på samma sätt. Man ska absolut kämpa, jag var inställd på det och jag gjorde mitt allra bästa för att bidra med vad jag kunde på Nuru. Men det trycket jag enligt dig inte pallade handlade inte om annan livsstil eller kultur. Det var många gånger ren mobbing. Du förstår, jag tyckte mycket om att leva i Thogoto, och Nuru hade alla bekvämligheter jag önskade. Jag hade kunnat klara mig utan både vattentoalett och dusch. Jag hade kunnat äta ris varje dag. Om bara människorna jag var där för att hjälpa hade uppskattat mig. Men vet du, de gjorde inte det. Eller jo, ungdomarna var så tacksamma och så glada att jag var där. Men personalen, åtminstone en stor del av den, de behandlade mig som en bit skit. De pratade knappt med mig, de var extremt otrevliga, de krävde otroligt mycket av mig och jag gick hela tiden runt och var rädd för att få skäll eller en kränkande kommentar. Om det inte hade varit för de fantastiska ungdomarna där, samt en av lärarna som ibland kramade mig och log mot mig hade jag aldrig orkat vara kvar ens de veckor jag bodde där. Jag pallade inte att vuxna människor som jag var där för att ge av min kraft var rena mobbare.

Jag förstod det inte först. Jag trodde jag bara överreagerade, att jag inte förstod mig på kulturen. Men när tre olika vänner som alla varit i Kenya en längre tid och träffat många kenyaner kom dit och reagerade på hur illa både jag och de blev behandlade började jag förstå att detta ställe inte tog hand om mig på ett bra sätt. Trots detta ville jag inte ge upp, inte åka därifrån. Jag vet inte om du minns, men det var inte jag som fattade beslutet om att lämna Nuru. Jag hade kanske kunnat få stanna en natt till om jag bett på mina bara knän men någon stolthet hade jag kvar. De hade krossat mitt självförtroende och när föreståndaren ville att jag skulle åka därifrån stannade jag inte. Om det är att inte palla trycket, ja då har jag väl i dina ögon misslyckats. Men inte i mina.

Jag väljer att inte se det snörpliga avslutet på Nuru som ett misslyckande. Jag är stolt och tacksam över de veckor jag fick tillbringa där. Om du anser att vad som hände mig är ”att inte palla trycket” så är det något som får stå för dig. Jag känner också att det är viktigt ibland att markera att man faktiskt inte kan klara av allting. Jag blev i princip mobbad där, jag gick runt och var rädd hela tiden och mådde väldigt dåligt. Jag kände hur jag hela tiden blev förnedrad och kränkt och nej, jag pallade inte trycket. Men det är jag stolt över. För jag vill inte komma hem helt knäck i mitt självförtroende, inte komma hem med föreställningen om att alla kenyaner är som de vuxna på Nuru. Jag åkte till Nuru för att ge av min tid, min kraft och min kärlek. Det fungerade inte. Jag var oönskad. Och någonstans mitt i all denna skit hjälpa mina vänner mig att inse att jag faktiskt förtjänade att möta människor här som brydde sig om mig och som uppskattade mig. Det är jag väldigt tacksam över.

Du fortsätter med att skriva att det enda jag tänker på är internetcaféer och choklad och att jag klagar över en torr bulle. Bullen har du helt rätt i, när jag läser mitt inlägg om den inser jag att det går att vrida den texten till att jag är världens mest bortskämda snorunge ungefär. Ber om ursäkt, det var inte den bilden jag ville ge. Men fortfarande kommer jag ihåg min patetiska besvikelse över denna bulle. Om det gör mig till en hemsk människa... ja då är jag hemskt ledsen över att jag inte lever upp till dina förväntningar om hur jag ska vara. Jag har försökt att visa min tacksamhet, försökt att uppskatta all lyx jag får. Men ibland kanske jag misslyckas. I övrigt förstår jag inte riktigt hur du kan ha fått bilden av att det enda jag tänker på är internetcaféer och choklad? Vem är du P? Känner du mig? I så fall vet du ju att jag älskar choklad, men att det inte direkt är det jag lever för. Men ja, jag uppskattade de där rutorna marabou något extremt. Faktum är att jag åt lite godis igår kväll med och jag njöt. Jag kände faktiskt inte dåligt samvete. Återigen, om det gör mig till en dålig människa – då får det stå för dig.

Du säger att det ända jag tänker på är choklad och internetcaféer. Hur tror du dig veta det? Igår var jag på en skola där rektorn fick välja ut 30 av 406 barn som den dagen skulle få något att äta. Jag fick så ont i hjärtat, blev så berörd och det tog hårt på mig. I den stunden tänkte jag inte på choklad. Inte heller den gången då jag vandrade i Kibera och fick besöka en pojkes hus, bestående av ett litet rum där 12 personer bodde. Eller den gången då barnen på förskolan var så smutsiga,magra och hungriga att jag bara ville ta dem med hem, ge dem ett bad, nya rena kläder och mat. Om du tror att jag mår bra av att se denna fattigdom så tror du väldigt fel. Om du tror att det enda jag bryr mig om är internetcaféer och att få äta godis, ja då tror du väldigt fel även där. Jag har ofta så fruktansvärt dåligt samvete över hur bra jag har det, över att jag aldrig behöver svälta, att jag har obegränsad tillgång till rent vatten eller att jag aldrig behöver oroa mig för hur jag ska överleva. Jag vet många gånger inte hur jag ska hantera att jag är född i Sverige, att jag har all den trygghet dessa människor aldrig kommer få. Det tär på mig och jag önskar många gånger jag hade en lösning på detta världsproblem. Jag gör mitt bästa för att i denna misär bidra med det jag kan. Men ibland, efter väldigt många intryck på känslostormar är det ofantligt skönt att pausa från all denna fattigdom och bara för ett ögonblick lyckas glömma bort detta dåliga samvete över att ha det så bra. Att för ett ögonblick kunna logga in på datorn, läsa någon blogg och dricka en mangojuice på ett café, det blir en paus mitt i allt detta. En paus jag behöver för att orka med. Du hade kanske inte behövt det, du hade kanske klarat dig utan små stunder där du slipper klandra dig själv för att du har pengar. Men vi är olika du och jag, och jag behöver dessa stunder. Och de rutor choklad jag åt, det var en fantastisk stund. Snälla du, ge mig inte mer dåligt samvete än jag redan har. Jag försöker njuta och uppskatta de fina saker jag har, och jag försöker att inte lägga ännu mer av denna fattigdoms börda på mina axlar. Förlåt mig för det, men jag orkar inte annars.

Du avslutar med att skriva att om jag hade velat åka på en sällskapsresa kunde jag åkt till Thailand istället. Jag är ledsen att göra dig besviken, men även i Thailand finns mycket problem och fattigdom. Faktum är att du inte behöver lämna Sverige för att kunna möta människor som har svårt att få ihop till mat för dagen. Jag hade kunnat åka till Thailand för att volontärarbeta och jag är ganska säker på att jag även där hade haft mycket saker att kämpa med även där. Till exempel hur man hanterar sin egen rikedom när andra svälter ihjäl. På det sättet tror jag inte Kenya och Thailand skiljer sig – vilket av dessa länder jag än hade åkt till hade jag mött kulturkrockar och samvetskval. Jag önskar så att jag hade all världens pengar så jag kunnat hjälpa alla dessa människor här att överleva. Men jag kan inte - för jag är en för tillfället arbetslös före detta student som snålat i flera månader för att kunna göra denna resa. Men för att återgå till vad du skrev - det finns det många människor som åker till Kenya för att turista, jag träffade två senast förrgår. Alla de människor som var på safari och andra som åker hit för att upptäcka allt det fantastiska som finns här – de är många. Kenya är inte bara fattigt, det är ett land som har många turistattraktioner och där jag skulle kunna resa runt och bara vara turist i flera månader. Men jag åkte inte hit för att åka på sällskapresa. Jag åkte hit för att volontärarbeta. Jag vet inte om du märkt det, men jag åkte hit själv. Jag lämnade allt, alla vänner, min Alexander, min familj, mitt älskade Sverige för att ge några månader av mitt liv. Jag gjorde det på egen hand, ensam. Utan sällskap. Planen var att det skulle fortsätta så. 

Men väl här har jag lärt känna några få personer som öppnat sina hem för mig när jag blev utslängd från det som skulle varit mitt. (Vad som skulle hänt annars vågar jag inte ens tänka på.) Nu är jag inte ensam längre. Jag slipper sitta och stirra in i en vägg när jag äter, jag får prata svenska och jag får känna mig lite hemma någon stans. Dessa människor är mer vana än mig att leva här och de visar mig sidor av Nairobi som jag aldrig hade kunnat upptäcka på egen hand. Jag har börjat inse att min resa hit inte bara kommer bli en volontärresa. Det kommer även bli en resa med andra människor där jag får upptäcka nya saker och se nya situationer, fler än bara den jag trott. Mer än bara Nuru. Om det är vad du kallar en sällskapsresa så ja, då har jag till viss del en nu. Och för det är jag väldigt tacksam.

För du förstår, nu har jag fått träffa trevliga kenyaner. Kenyaner som öppnar sitt hem för mig, som ringer svenska ambassaden på eget initiativ för att jag ska få stöd av dem, kenyaner som säger ”bo här så länge du vill, jag skäms över hur människor i mitt land kunnat behandla dig så illa”. Kenyaner som offrar sitt liv för barnen i slummen, som ger all sin kärlek, sina pengar och sin tid för att bidra till en bättre värld. Kenyaner som ställer upp, uppskattar mig och är tacksamma över att jag finns. Om jag inte hade fått uppleva det hade jag åkt härifrån med en tro om att alla kenyaner var som de på Nuru. Jag hade åkt härifrån med en känsla av att aldrig vilja återvända. Så känner jag inte längre. Nu har jag hopp om Kenya, hopp om människorna här och jag har lärt mig att älska detta land mer än jag hatar det. Om det är något du tycker är dåligt, om det är ett misslyckande enligt dig kära ”P”. Ja, då kan jag en än gång bara konstatera hur olika vi är.

Jag åkte hit, trots att jag var livrädd. Jag bodde på ett ställe, gjorde mitt bästa för att hjälpa men fick lämna dem. Jag tog emot hjälp när den erbjöds, vågade lita på att saker här skulle ordna sig med andra människors hjälp. Jag gav mig ut på vägarna igen för att hitta nya projekt att kunna stötta med tid och kärlek. Jag kämpar, gör mitt bästa för att leva här på ett så rättvist sätt som möjligt. Jag tillåter mig själv att då och då pausa från alla de jobbiga känslor som dessa möten med fattigdomen ger mig. Ibland genom att se en film, ibland genom att ta en dusch, ibland genom att kleta på lite mascara på mina ögonfransar, ibland genom att äta några rutor marabou. Lite för att jag vill, mycket för att jag måste få vila någon gång. Måste få bara vara Jonna. Utan dessa små pauser skulle jag nog inte orka. Jag skulle komma hem som en trasa. Kanske gör jag det ändå. Jag vet inte.

Men jag vet att jag är här för att göra mitt bästa. Jag är stolt över vad jag klarat av hittills och ångrar varken att jag åkte till Nuru eller att jag fick åka därifrån. Om jag i dina ögon är världens sämsta volontär, ja då finns det inte så mycket jag kan göra åt det. Mer än att än en gång försöka intala mig själv att jag klarar det här. Att jag faktiskt kan göra en skillnad. 

Och mitt i alla jobbiga känslor försöka vara stolt över det.