följ med mig på en tur i denna kontrasternas stad.
Jag åker bakom en matatu som knappt orkar upp för backen. Avgasen är svart och jag överväger att veva upp rutan men inser att jag föredrar syret blandat med avgaser framför inget syre alls. Chauffören gör en livsfarlig omkörning i uppförsbacken och jag ber en stilla bön att vi inte ska få ett oväntat möte uppe på krönet. Vi överlever även denna gång och kör vidare. På höger sida håller ett hus på att byggas och människor balanserar på byggnadsställningar gjorda av lite pinnar vilket mest liknar ett fallfärdigt plockepinn.
Vi saktar in för att köra över ett av alla de gupp som finns i vägen för att sänka hastigheterna, gasar för att sedan bromsa in igen för att köra lite högertrafik för att slippa fastna i en djup grop i vägen. Sedan fastnar vi i trafikkaoset. Någon kör upp en grillad majskolv i mitt ansikte. Jag blir arg på mig själv för att jag inte vevat upp rutan, kunde ju räknat ut att någon skulle vilja sälja saker till mig. Jag frågar chauffören om bildörren är låst och ja, svarar han samtidigt som jag hör honom låsa. Sänder en liten tacksamhetstanke att ingen tidigare den färden ryckt upp dörren i farten för att ta min väska.
Jag tittar ut, faschineras över att bilarna inte är mer skadade än de faktiskt är. Till slut kommer vi loss och kör vidare på småvägar för att undvika de värsta trafikstockningarna. En man ligger på trottoaren. Antagligen död. Människor kliver över honom där han ligger på trottoaren och fortsätter i sin vardag, i sina liv. Någon stannar vid ett av alla de stånd som finns längs gatorna för att köpa en banan och lite rödlök men de allra flesta bara går. Det ryker lite ur en hög med sopor som någon tänt eld på och några getter tuggar på lite gamla platspåsar. Överallt är det damm och skräp.
Så är vi helt plötsligt i ett fint område, mycket färre människor rör sig och istället för reklammålade plåtskjul syns mest bara höga murar och häckar. Över dem hänger antagligen taggtråd eller elstängsel och innanför varje port står en vakt. Vi åker in genom en sådan, vakten öppnar bagaeluckan och undersöker innehållet i bilen. Med speglar satta på långa pinnar undersöker de bilens underrede och sedan får vi åka in. Jag betalar taxin och är glad att vi gjort upp om priset innan vi åkte, samt att jag lyckades pruta ner det till något som liknar ett rimligt pris. Kliver ur bilen och går in i resturangen. Här kryllar det av levande ljus, fint dukade bort och kypare som väntar på att rika människor som jag ska komma för att äta mig mätt. Här finns mat och mat i överflöd. På toaletten står ett fång rosor och trevlig bakgrundsmusik spelas. Jag beställer mat för pengar jag kunde mättat många fler och försöker att inte ha allt för dåligt samvete. Här finns mest vita människor och en och annan kenyan som antagligen har väldigt mycket pengar.
Efter lunchen promenerar jag med väskan tätt intill mig till ett köpcentrum. Går fram till den kvinnliga vakten vid entrén som tar en snabb titt ner i min väska och känner av min kropp med en pipande mojäng. Liksom alla andra gånger klarar jag mig och får gå in. Går in i den stora affären Nakumatt som mest liknar ett Ikea och Ica Maxi i kombination. Tar mig en korg och packar ner det jag behöver, vatten, jordnöttsmör och ett paket kex. Hittar inte till avdelningen för hygienartiklar och frågar en anställd som tvingas släppa sitt mobilspel för att suckande peka åt det håll jag ska gå. Väl i kassan väntar jag, och väntar, och väntar. När jag till slut har betalat och gått ut hör jag någon som ropar "miss!!! you fotgot!" och vänder mig om. Skit. Killen som packat mina varor i 4 olika kassar kommer springande efter mig med mina saker. Jag har trots flera besök på supermarket inte vant mig vid att någon annan packar mina saker och glömmer därför hämta dem. Jag tackar honom så mycket och går vidare.
Går fram till raden med taxibilar som väntar på att affärens kunder ska vilja åka med dem. Jag ratar en av dem på grund av det hutlösa prisförslag han kommer med och konkurrenten hans småler när han triumferande går med på det pris jag föreslår. Medan jag följer mannen till hans bil går en liten kille efter mig. Han har handen utsträckt och ber om pengar. Jag vänder bort blicken. Igonerar, trots att allt i mig vill göra det motsatta. Jag sätter mig i bilen, inser att inget bälte finns och tänker att ja, jag överlever nog denna gång med. Så fortsätter resan genom Nairobi, denna kontrasternas stad. Och jag undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin kommer vänja mig vid det här.
Vi åker vidare, jag lutar huvudet mot bildörren och bara vilar en stund. Smälter några av alla de intryck de senaste timmarna inneburit. Försöker vila i det och bara vara. Bara vara i detta kontrasternas land.
