Jonnas tid i Kenya

Hon ligger i första sängen till vänster innanför dörren i rummet som sex stycken kvinnor delar, alla lider av samma sjukdom. Hon ligger i säng nummer 12. Hon har en grön t-shirt på sig och håller ena handen i pannan som för att pressa ut lite av all smärta. Håret på ena sidan av hennes huvud är fint flätat medan den andra halvan står rätt ut. I armen sitter en kanyl som leder till en liten burk med dropp i ställningen till höger om sängen. Hon verkar märka att vi kommer men inte ha kraft över till att låta oss veta det. Ögonen är i princip det enda som rör sig. Hon väger kanske 35 kilo. Kroppen är bokstavligt talat inget mer än hud och ben. 

 

Jag böjer mig fram och tar hennes hand i min. Säger mitt namn och att jag är samma flicka som för några dagar sedan besökte hennes hem tillsammans med några vänner. Säger att jag är så glad att se henne igen och att jag är så tacksam över att få lära känna henne. 

 

En annan kvinna hjälper henne till sittande ställning, jag lyfter hennes ben för att hjälpa till. Hennes vader är lika smala som min 8-åriga grannpojks handleder. Kvinnan bredvid sängen flätar den delen av håret som står rätt ut, det blir en decimeterlång fläta som står rätt ut den med istället. Hon får skivan av vattenmelon som jag köpt innan vi gick in i sjukhusområdet och med en kraft jag inte trodde fanns höjer hon den till munnen och tar ett bett. Under tiden värmer jag hennes fötter som är iskalla eftersom hennes blodcirkulation inte längre fungerar som den ska och eftersom mängden blod över lag inte är så mycket som den borde vara. 

 

Kvinnorna runt sängen pratar på swahili, ibland vänder de sig till mig och översätter. Hon har inte ätit på två dagar berättar de. De säger också att de berättat för henne att hon inte ska oroa sig över de 6 barn som finns hemma. De tre yngsta ska få bo hos hennes vän. Ja, de är i goda händer säger jag. Egentligen har jag absolut ingen aning. Men vad säger man till en kvinna som kanske inte överlever natten? Som antagligen är så fruktansvärt rädd, och som mitt i sitt eget mörker har många barn vars framtid hon inte kommer kunna påverka. Vad säger man?

 

Vi är där i kanske en halvtimme. Det är ett hål i taket, väggarna är fläckade av diverse vätskor jag inte vill veta vad de är. Golvet är smutsigt och de än gång vita metallsängarna är nu rostiga. Allting måste de inskrivna själva betala för. De bad oss ta med ett par flip-flop, ett par slitna som ingen skulle vilja stjäla eftersom de skor hon kom i är lite finare och därför utgör en stöldrisk. Jag fick även köpa en hink som kvinnan skulle kunna ha att kräkas eller använda som toalett i att ta med. Om hon någon gång blir lite friskare kan hon sedan använda den till sin tvätt. Kvinnorna i rummet hostar och kvider. Jag hjälper en av dem att plocka upp något hon tappat på golvet. Intill henne i sängen ligger bibeln bredvid en flaska vatten. Jag skriker en tyst bön till Gud. FÖR I HELVETE PAPPA GÖR NÅGONTING. Men sedan, när jag står vid min väns säng igen, masserar hennes fötter och sluter ögonen tänker jag stilla. Ja, pappa, till vem skulle vi gå, om inte till dig? Om inte till Dig?

 

Kvinnan i sängen viskar fram några ord. Jag frågar om hon har ont. Hon berättar att när hon pratar mycket får hon hosta, och hostan gör ont. Trots att hon många gånger får avbryta för att hosta berättar hon att hon är så tacksam över att jag kommit, att hon vill att jag ska berätta om henne för min familj. Så nu gör jag det. Nu berättar jag. Jag berättar om min vän, en kvinna som jag bor några minuters promenad ifrån. En kvinna som levt med AIDS så länge att bromsmedicinerna inte var gratis när hon fick sin diagnos. En kvinna som inte hade råd att överleva. 

 

Innan vi ska gå lägger jag armen om henne, tackar henne så mycket för att jag fått träffa henne. Hon viskar: 

I will be fine. 

Ja, säger jag, det kommer du. Först tänker jag att jag ljuger. Denna kvinna kommer inte leva länge till, hon kommer inte överleva sin sjukdom. Men sedan inser jag hur rätt hon har, för jag tror, jag måste tro, att hon en dag får må bra. Kanske inte i denna värld, men någon annanstans. 

 

Om jag inte får tro det faller jag ner i den djupaste förtvivlan. Det gör jag ändå. Men någonstans, någongång måste det få vara bra. Annars vill jag inte vara med.

Och återigen tänker jag,

till vem skulle vi gå om inte till Dig?