första kraschen.
De senaste dagarna har varit de värsta hittills. Har känt mig så ensam, lurad och allmänt bara besviken på vissa av människorna här. Har verkligen fått känna på en riktig kulturkrock och tagit väldigt illa vid mig. Nu tror jag det värsta är över och jag försöker smälta allt och återigen försöka landa i livet här. Känner mig dock fortfarande ledsen, nere och låg. Hoppas det snart går över för det är jobbigt att gå runt här och inte känna sig okej.
Just nu försöker jag tänka positivt, hitta bra stunder som håller mig flytande och bara försöka ta en dag i taget. Jag vet att jag ska få åka på safari om lite mindre än två veckor vilket jag ser fram emot. När jag sedan kommer tillbaka från den utflykten har jag varit halva min tid i Kenya. Detta land som jag både hatar och älskar. Senaste dagarna har det varit mer hat än kärlek, men hoppas snart det vänder.
Jag hoppas på att få följa med föreståndaren här som heter Steven till Karen (närmsta staden) idag. Där ska jag i så fall ta ut pengar och försöka hitta lite saker jag behöver. Klädnypor är en sådan sak. Dessutom hoppas jag få möjliget att snart få tag i de brev som jag vet blivit skickade till mig. Här finns inga brevlådor utan allt hämtas i postboxar, så just nu ligger mina brev någonstans i Nairobi. Längtar så efter att få läsa!
Har massa bilder jag ska visa er med. Häromdagen vågade jag för första gången ta med mig kameran utanför porten för att fota lite. Ska visa er hur min lilla by ser ut, njuter med skräckblandad förtjusning varje gång jag får gå ut. Det gjorde jag senast igår då jag tillsammans med en lärare här, Ruth gick till en salong och fick massage och pedikyr. Njöt så mycket och kunde för första gången på flera dagar slappa av och känna mig omhändertagen. Salongen är en verksamhet som Nuru äger, det finns en lärare och några tjejer som studerar som lärlingar på salongen. Intäkterna går sedan till Nurus verksamhet och när studenterna som praktiserat på salongen är klara kan de förhoppningsvis få hjälp att starta sin egna lilla verksamhet. Att stödja den känns därför väldigt bra och särskilt när man kan få en timmes lång massage som tack.
Nu är min lunchrast slut och jag ska gå och diska tallrikarna som barnen på förskolan ätit sin lunch på. Efter det har jag lite mer fritid. Hoppas som sagt på att få åka till Karen, men i den här kulturen vet man aldig när "imorgon" är. Igår skulle vi nämligen åka imorgon. Men, väskan är packad, så åker vi idag är jag redo. Nu kallar plikten. Hejdå Sverige. Njut och var tacksamma. Ni ska bara veta hur bra ni har det.
