tankar en fredagskväll.
Jag sitter under myggnätet i min säng, i mitt rum hemma på Amboseli Road. Jag är matt efter ännu en släng magsjuka. Ärligt talat minns jag inte riktigt när jag senast mådde bra i magen. Tror jag förutom de allra första dagarna i Kenya samt några dagar efter första pencillinkuren i princip har varit sjuk varje dag. Idag var dock värst hittills. Men trots detta är jag glad. Jag är så stärkt och tacksam över all den uppmuntran jag fått sedan jag publicerade svaret på kommentaren från igår. Tusen tack alla ni människor som låter mig vara Jonna och som stöttar mig i det. Verkligen, det betyder så mycket.
Samtidigt får "P" mig att tänka till. Vilken bild ger jag av min tid här i Kenya genom denna blogg? Kan jag skriva att jag är magsjuk och faktiskt klaga lite över det utan att få höra att jag borde skämmas över att jag inte är en tillräckligt bra volontär här? Kan jag skriva om vad jag gör om dagarna, även om de inte innebär att jag ger svältande barn mat? Och kanske mest av allt - kan folk förstå att jag omöjligt kan få med alla känslor och intryck här på denna blogg? Kan ni förstå att ni inte ser hela bilden, att ni inte med egna ögon möter detta äventyr?
Ni förstår. När jag satt och skrev de inlägg med många bilder från Nuru och min vardag där. Då utelämnade jag med flit alla känslor. För hade jag skrivit något sådant hade jag verkligen inte gjort det lättare för mig att stanna där. Ni hade bara fått höra en massa elände och det orkade jag inte dela med mig av just då. Kanske kommer det bli så fler gånger framöver. Att jag skriver om vad jag gjort men inte hur det kändes. För ibland måste jag få känna efter själv i magen hur allt är innan jag kan dela med mig till all världens okända människor.
Denna blogg har jag av flera orsaker. Jag vill att mina nära och kära ska kunna följa med i min vardag här, att de ska kunna se vad jag gjort. Också lite av ren lathet. Det är lättare att skriva allting en gång än i massa olika mail till alla. På så sätt kan jag i mailen fokusera på det som bara är mellan oss, utan att berätta det allmänna. Dessutom finns den för att jag vill kunna minnas mina dagar på ytterligare ett sätt - genom att de är beskrivna i en blogg. Och som ytterligare en orsak vill jag ha en kanal, ett ställe där jag kan få skriva av mig om alla känslor och saker som bubblar inom mig. Men det kommer bara ske när jag själv orkar och vill.
Tro därför inte att jag inte känner något de gånger jag kanske inte skriver så utförligt om annat än vad dagen innehållit. Tro inte att jag är en okänslig människa. Snarare tvärt om. Jag känner så mycket att jag ibland måste få landa i allt innan jag kan dela med mig, om jag ens väljer att göra det. Min blogg finns för min skull. Du är varmt välkommen att läsa den, du får hemskt gärna kommentera - det gör det hela så mycket roligare. (och du får gärna ge konstruktiv kritik i dina kommentarer, men gärna inte vara direkt elakt. Det var rätt jobbigt faktiskt) Men glöm inte att du inte ser hela bilden. Ibland kanske jag kommer dela med mig av den, men inte alltid. Jag fick lära mig den hårda vägen att saker skrivna i sådana här forum kan tolkas och vridas till nästan vad som helst. Jag vill inte hämmas allt för mycket av vad P sa. Men trots det är jag nu mer rädd för att skriva mina känslor kring saker. Samtidigt verkar det vara just det som gjorde att P misstolkat så mycket.
Jag åkte hit för min och andras skull. Jag gör mitt bästa här. Men jag är bara en människa. Jag försöker gång på gång intala mig att det är okej att inte räcka till, om att det är okej att faktiskt skriva en blogg för sin egen skull och att andra inte har rätt att bestämma huruvida det är rätt eller fel. Jag gör mitt bästa, jag försöker vara modig och dela med mig av det jag upplever. Ibland vågar och orkar jag, ibland inte. För nu är jag rädd för att bli dömd. Jag ska försöka komma bort från den känslan, men det kanske tar ett tag. Trots att ni har varit otroligt många som uppmuntrat mig sitter dock P´s kommentar djupt. Sorligt hur en persons korkade åsikt kan på verka lika mycket som 20 personers stöd och kärlek. Jag känner mig lite kantad, lite tilltufsad. Hoppas det snart vänder. Tills dess bara hoppas jag att jag ska fortsätta orka dela med mig av min vardag här. Försöka dela med mig av vad jag känner, åtminstone ibland. Men det kanske tar ett tag. Jag vet inte.
Men som sagt - jag är så otroligt tacksam för det stöd jag har fått hela tiden under min resa och just nu framför allt under de senaste timmarna. Tack för att ni förstår mig, uppmuntrar mig och säger att jag är bra. Utan er hade jag lagt ner denna blogg direkt. Tack.
