han och jag.
Häromdagen var det vår dag. Hans och min. Och jag var inte med honom. Två fina vänner till mig fullföljde ett hemligt uppdrag jag gav dem innan jag åkte och han fick en liten present och ett brev. Det fick liksom bli en kompromiss när den ena av oss befinner sig på det undre halvklotet på den afrikanska kontinenten och den andra i Norden. Annars är jag en sådan person som gillar att fira ordentligt. Inte alltid med en massa exklusiva utflykter, men med tid, engagemang och kärlek. Förra året överraskade jag med pannkaksresturang i mitt rum. Brandlarmet gick eftersom jag tände för många ljus. Det är ett fint minne.
Nu har det gått ett helt år sedan dess och vi har varit tillsammans officiellt i 2 år. Tiden har gått så rysligt fort och samtidigt inte. Jag minns inte vem jag var innan honom. Innan min Alexander. Men jag vet att med hans hjälp har jag vuxit som människa och lärt mig så mycket om vad kärlek är. För det är jag evigt tacksam.
Jag grät konstant hemma innan jag åkte. Ville inte lämna min man, min familj, mina vänner och mitt land. Gång på gång sa han "åk Jonna, sluta tönta dig. Du vill det här, och jag finns kvar". Tänk så rätt han hade. Det har gått väldigt bra att vara här och hemlängtan har verkligen varit hanterbar. Kanske just för att jag är så säker på att han har rätt. Att han finns kvar, att han kommer fortsätta stötta mina drömmar. Och fortsätta älska mig.
En dag ska jag ta honom hit. Gå med honom i de områden som jag nu vandrar ensam i, låta honom möta de människor som för alltid har förändrat mitt liv, få se honom i det land som nu känns nästan som mitt. Tills dess får han lyssna till mina berättelser och bara vara stolt över att han halvt om halvt tvingade iväg sin flicka. För nu är hon ännu mer säker på vem hon vill vara med, vem hon vill uppleva resten med.
Honom.
Foto: Lizette Bäckström
