och förresten.
Häromdagen skrev jag till mamma "Jag orkar inte vara tacksam". För så är det också ibland. Att jag bara inte orkar vara lycklig över den lyx jag har. Och så får jag dåligt samvete. Men ibland bara går det inte. Ibland svär jag över att jag måste diska, eller att myggbetten på fötterna kliar något så förjordat eller att håret mitt inte finns kvar efter att jag tagit ur flätorna. Eller för all del över att jag skvätter olja på min kjol när jag steker ägg (ja, jag kunde äta lunch den dag till skillad från de flesta här) eller över att regnskuren skulle komma JUST när jag gick över gatan.
Och hur himla otacksamt är inte det? För jag har ett torrt hem att gå in i, nya kläder att byta om till, pengar att köpa en ny kjol för och salva att smörja på myggbetten, ett kök med disk för att jag har fått äta och tillräckligt få bekymmer för att kunna skänka mitt hår en tanke. Och ändå, ändå orkar jag inte ens vara glad. Inte alltid ialla fall.
Så tro inte att jag går runt som världens mest lyckliga människa här som kommer klandra er för att ni inte är tacksamma hemma. Jag klarar det uppenbarligen inte ens när jag står mitt i en massa elände i en egen liten oas av välfärd och lyx. Åtminstone inte alltid. Fy vad det är svårt att vara här. Och bra. Och fantastiskt. Och underbart. Och lärorikt. Och spännande. Och intressant. Och roligt. Men också svårt, jobbigt och läskigt. Hjälp.
