Jonnas tid i Kenya

Jag ser dem komma in genom buskaget i vår trädgård, en vuxen kvinna och 12 barn. När se ser mig springer de fram och kramas, gör high-five och skrattar. Jag frågar hur de mår och får "fine" till svar som alltid. De vill genast sätta igång att fläta upp mitt hår men jag säger att jag först vill bjuda dem på lite frukt och saft. Veroncia häller upp saften, bara ett halvt glas till varje barn. När jag berättar att vi har gott om saft och att de kan få mer än ett glas är det flera som snabbt håller fram sitt och ber om mer. Vi går till borden under mangoträdet och jag ställer fram fatet med frukt. Försiktigt tar de en bit var. Sedan en till. Och en till. Hela tiden måste jag försäkra dem om att frukten är till dem och att de gärna får ta. De säger inte så mycket, men jag ser att de tycker om det.

 

Jag blir tillsagd att sätta mig på en stol och genast flockas de runt mig med varsinn tandpetare i handen. Sedan börjar de, det står säkert 10 tjejer runt mig och pillar upp de många flätor som jag haft nu i några veckors tid. De skrattar och pratar hela tiden på swahili, slänger in ett ord engelska här och där. Ibland frågar jag dem något och de svarar i munnen på varandra, gärna olika saker. Jag tänker att de måste vila ibland men de säger att kenyanska kvinnor aldrig blir trötta. "Vi kan stå upp i 27 timmar" får jag till svar när jag frågar om de vill ta en paus. Ingen mat vill de ha när de jobbar, så jag sitter snällt kvar och låter dem jobba klart. Det tar närtan två timmar och sedan plockas maten fram.

 

Marie och Veronica har stekt ägg och brett många mackor, skurit upp annanas, skinka och lagt fram kex. Allting dukas upp på ett bord. Jag säger varsågoda flera gånger men ingen tar. Till slut förstår jag att de kanske inte vet hur man ska göra. Så jag tar en tallrik och visar att man plockar från varje fat till sin egen tallrik och att man också kan ta en gaffel att äta med om man vill. De sätter sig runt bordet allihopa. Ät säger jag men får till svar att vi först ska be för maten. En tjej ställer sig upp, tackar Gud för denna stund och för att de fått mat. Jag tänker att en ärligare bordsbön har jag aldrig i hela mitt liv hört. Sedan börjar de äta. Ingen säger något. 

 

Jag får veta att de blivit tillsagda att vara tysta men jag och Marie försöker lätta lite på det förbudet. Det går sådär. Trots allt äter de, och det går ännu bättre när jag visat att man gärna får äta sin macka med händerna. Alla får juice och jag tror att de trots allt tycker om denna stund även om de inte vågar tala om det. Vi äter upp och de vill gärna gå en sväng med mig i trädgården. Jag visar dem runt, minst två händer i mina hela tiden. Efteråt behöver några gå på toaletten. Jag följer dem in och visar hur man sätter sig, att man kan spola och att man ska tvätta händerna med tvål efteråt. Jag visar handduken de får torka sina händer på. När de är klara på toaletten vill de se mitt rum. De får testa min parfym och är väldigt nöjda över att få lukta gott. 

 

Vi går ut till de andra igen. Jag frågar om de vill lära sig en svensk lek och alla barnen jublar till svar. Vi förklarar Under Hökens Vingar Kom och leker den en lång stund. Skratten ekar i trädgården, gräsfläckar syns på byxben som kanske aldrig tidigare sprungit i en trädgård och barn får vara barn. Vi byter lek till Pepparkaksgubbarna och barnen skrattar om möjligt ännu mer. Vi är alla med och leker. Jagar varandra och blir jagade. Skrattar så vi kiknar medan solen sakta börjar sjunka. Jag tänker att denna stund vill jag spara i mitt hjärta för evigt. 

 

Så byts leken ut till öppen scen och barnen börjar sjunga och dansa för oss. Jag får lyssna till rap, kenyanska folksånger, gospel och lovsånger. Barnen är frimodiga och vill gärna visa vad de kan för oss. Vi applåderar och skrattar. Skrattar från hjärtat. 

 

Så börjar det skymma och barnen ska tillsammans med sin rektor Veronica gå hem. Innan de går tar vi ännu fler foton och jag ber barnen ställa sig på led. De får en och en gå fram och hämta en klubba, en liten godisbit och en godis-choklad-peng. De får också 100 shilling var som lön för sitt arbete. De tackar mig och de andra väldigt mycket. Så fotar vi ännu mer, skrattar, kramas och håller i handen. Sedan går de ut samma väg som de kom. Lite mättare, mycket tröttare och fyllda med ett minne jag hoppas och tror kommer finnas kvar många år framöver.

 

Efter åt går jag runt och ler. Tänker att denna dag är bland de bästa jag varit med om. Tänker att jag önskar att varenda unge i Kwangware skulle få uppleva några sådana timmar. Tänker att dessa barn inte förtjänat mer än andra att få komma hit, men att de heller inte förtjänat att missa denna dag. Idag fick 12 barn springa på en gräsmatta, äta sig mätta, jobba till sig en liten slant och leka. Idag fick 12 barn skratta från djupet. Och idag fick jag än en gång känna hur djupt tacksam jag är över att få uppleva detta. Och att denna eftermiddag kommer vara ett minst lika starkt minne för mig som för dem. 

 

Vi gjorde denna dag tillsammans. Och ingen är lyckligare än jag för det.