"You're so fat"
Det är väldigt nyttigt att leva i en annan kultur en längre tid för man inser så mycket om hur landet man kommer ifrån påverkar en. Åtminstone är det så för mig. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så fri från kroppsnoja, vikthets och utseendefixering som jag gjort under dessa månader. Här går jag runt i kläder som faktiskt är sköna, som inte håller in och sitter åt, använder sportbehå och eftersom jag tappat bort den enda mascaran jag hade har jag inte sminkat mig på över en månad.
Samtidigt ska jag i nästa vecka gå och göra pedikyr och fixa ögonbrynen på en salong. Här finns det nog nästan lika många "beauty salon" som kiosker (och de finns det rysligt många av). Det handlar inte om att man inte bryr sig om sitt utseende här, för det gör man - men man bryr sig inte om samma saker i utseendet som hemma. Det har fått mig att inse att Sveriges sanning om hur man ska se ut inte är den enda sanningen. Det var en oerhörd befrielse.
Här är det något positivt att vara tjock. Flera gånger har folk kommit fram till mig, både barn och vuxna och påpekat min vikt. "You look so strong and healty" "you are so fat!" säger de med beundran. I början blev jag ledsen, sårad över att de kallade mig fet. Nu har jag börjat förstå att de verkligen ger en komplimang och att jag inte ska ta illa vid mig. Och deras ord, när jag väl lärde mig att inte bli sårad har verkligen läkt mig. De har visat att det är okej att se olika ut, att man inte behöver vara trådsmal för att ha en fin kropp. (Jag måste väl för övrigt vara den enda människa på denna jord som lyckas gå upp i vikt av att vara magsjuk oavbrutet i 6 veckor?!) Att leva här, där vikt inte har ett osunt stort utrymme i samhället har verkligen, verkligen varit bra för mig. Jag har inte ens haft jobbiga känslor över det 1,5 kg som jag lagt på mig. Förstår ni hur skönt det är?
Det tog ett tag innan jag insåg varför jag kände mig så avslappnad, varför jag inte gick runt och funderade på hur jag såg ut. Sedan insåg jag hur mycket all media och reklam hemma påverkar mig utan att jag varjt medveten om det. Här har jag inte sett en enda affisch med en lättklädd, sexistiskt fotad underviktig kvinna. Inte en enda. Vet ni hur ofantligt skönt det var att inte hela tiden matas med retuscherade foton på kvinnor jag aldrig skulle kunna likna hur mycket jag än försökte. För att de helt enkelt inte existerar.Vet ni hur mycket bilderna hemma pressar oss utan att vi lägger märke till det? Skrämmande mycket. Här finns väldigt mycket reklam, massor mer än hemma. Men skillnaden är att det inte är en lättklädd kvinna eller inoljad muskulös man som gör reklam för alla de olika produkterna. Här visar reklamen det den gör reklam för - utan en naken människa intill.
Här finns som sagt många salonger, helt sjukt många. Så folk bryr sig uppenbarligen om hur de ser ut, bara att inte vikten har fokus som hemma. Så vad är idealet här? Vad ger människor här prestationsångest över hur de ser ut? Jag vet inte säkert, men jag har fått intrycket att håret är väldigt viktigt här. Kvinnorna ska ha fina flätor, med löshår som gjorts av någon skicklig som de haft råd att betala. Om de inte har det pryder istället en peruk deras huvud. Sedan anses det vara fint att vara blek, ju ljusare i hyn du är - desto vackrare är du. Alla personer på reklamskyltar skulle i princip kunna vara solbrända vitningar. Skor är en annan sak, gärna klackskor och välputsade läderskor. Och att bära rena och hela kläder. Jag har trots den enorma fattigdom som finns intill knuten sett särskilt många människor som går i smutsiga kläder. Tvärt om - man tvättar ofta.
Jag tror trots allt inte att utseende har lika stort fokus här som hemma. Man har helt enkelt inte tid att fokusera på det, man har insett att det inte är avgörande för att överleva. Tänk om vi kunde göra det samma hemma? Men ja, i viss mån har ideal en stor plats här. Kanske inte lika stor som hemma, men ändå stor. Framför allt vad gäller resterna av den gamla kolonialtiden och viljan att på mesta möjliga vis likna en västerlänning till utseendet.
Så vad vill jag säga med detta? Att det är bättre att ge folk press kring vilken nyans på huden de har än vilken siffra vågen visar? Självklart inte. Det jag vill lyfta fram är att det är viktigt att förstå att de ideal som finns i det samhälle vi lever i inte säkert är ideal för alla människor i alla länder. Att det inte finns en mall, en fullständig och övergripande idealbild över hur du ska se ut. Att det som anses fint i Sverige inte alls har en betydelse i andra hörn av vår jord. Kanske är det du föraktar på din egen kropp något folk i en annan kultur verkligen är avundsjuka på? Jag vill lyfta tanken att våga ifrågasätta ideal och framför allt ta bort bilden av att bara ett sätt att se ut är rätt. För det är bara en fet lögn som vi gått på, vi som har råd att ha ångest över vårt utseende och är beredda att betala företag pengar för att hjälpa oss att se bättre ut, så att vi kan hitta nästa fel och försöka ändra det.
Att leva här, att (i början) smärtsamt få uppleva att det som jag i min kultur inte tycker om här är något värt att ge komplimanger för - har fått mig att tycka om mig själv och min kropp på ett helt annat sätt än tidigare.
Och ni ska bara veta hur skönt det är.
