En massa bilder från mitt liv på Nuru.
Än så länge har jag inte vågat ha med mig kameran utanför Nuru. Antagligen skulle det inte vara någon fara, men jag har valt att vara på säkra sidan åtminstone nu i början. Därför finns det bara bilder tagna innanför murarna. Tillvaron utanför är betydligt mer fattig, smutsig och otrygg. Men det är alltså här inne jag bor och tillbringar nästan all tid. Här inne är jag trygg och känner mig hemma. Har inte varit på Nuru den senaste veckan eftersom jag varit på semester, men saknar vissa delar trots att jag bara hann vara där en vecka. Detta ställe har redan ganska mycket blivit mitt hem även om jag nog behöver ännu mer tid för att riktigt kunna ta till mig allt och verkligen börja leva där.
Bilderna hamnade i en väldig oordning när jag laddade upp dem, så denna rundvandring på Nuru Africa Childrens Home and Training School blir inte särskilt strukturerad, men bättre än inget?
Nedan ser ni en av byggnaderna som hittills stått tom men som jag tror att det ska vara förskoleverksamhet snart. Den är precis till höger innanför porten i muren.
Bilden ovan är tagen utanför dörren till mitt rum där jag har som en liten balkong/gång. Här ser ni de två norska volontärerna som håller på att diska samt Daniel som är en av ungdomarna som bor här. Allting tvättas och diskas för hand i kallvatten och det finns inget avloppssystem utan allt bara hälls rätt ut. Kändes konstigt i början men man vänjer sig fort. Eftersom det inte finns något alternativ orkar jag inte må dåligt över alla kemikalier som släpps ut.
Här ser ni toaletterna. Jag och de andra volontärerna samt några ur personalen går på den enda vattentoaletten som finns. Den syns längs till vänster. Alla övriga går på toaletten i små bås med cementgolv. I mitten på varje bås (det finns 5 st för tjejer och 5 till killar) är ett hål i golvet som allting antingen trillar eller rinner ner i. Det luktar inte särskilt gott och det skulle nog ta ett tag för mig att lära mig hur man gör. Det finns inget toapapper förutom på vattentoaletten. Även om det är lite etiskt problematiskt att jag har har en fin fräsch vattentoalett och att nästan alla andra får gå på hål i marken så försöker jag att inte ha dåligt samvete. Jag tror inte att något blir bättre av den orsaken. Försöker istället vara tacksam och att inte se ner på andra alternativ. Ärligt talat har det funnits så mycket kulturkrockar att jag just nu känner att det räcker och blir över. Därför går jag på vattentoaletten och försöker att uppskatta den varje gång.
Här är några av de ca 50 barn som kommer varje dag (förutom söndagar) på day-care. De är väldigt påklädda till skillnad från mig som går i tunna sommarkläder. Barnen är väldigt söta och älskar att bli fotade. De barn som är på day-care är mellan 1,5 år till 5 år. De tar hand om varandra, slåss och skrattar. Förutom att de är väldigt mycket smutsigare och generellt sätt fattigare än de barn jag vanligtvis jobbar med är de väldigt lika. Det är något jag verkligen tagit till mitt hjärta - barn är barn, de gråter och skrattar på samma sätt överallt och även om vi inte kan prata med varandra kan vi förstå. En kram och en famn kan jag erbjuda här och det kommer man ofta långt på.
Den här bilden ovan är tagen till vänster innanför porten. Ni ser Nurus gårdsplan och några av ungdomarna som tvättar sina kläder. Ni ser också de två nedersta våningarna av den tre våningar höga huvudbyggnaden. Där inne bor alla tjejerna i ett rum och personalen har sina kontor.
Den här bilden är tagen från balkongen utanför mitt rum. Här ser ni våra tre eminenta gräsklippare. De ger också över 30 liter mjölk varje dag och är dessutom ganska mysiga. (förutom den bruna kon som ibland är helt dum i huvudet.) För övrigt har jag aldrig sett några djur innanför stängsel här och jag har bara sett ett enda djur röra sig iväg från sin "bonde". Det var en åsna som stack med en kärra rätt över vägen för att hälsa på sin åsnekompis på andra sidan. Min poäng? Stängsel behövs inte här.
Här ser ni de två lärarna som jobbar på förskolan. Hellen till vänster och Ruth till höger. Det är Ruth som lagar min mat och som tar hand om mig lite extra.
Här ovan ser ni den del av gårdsplanen dit barnen inte får gå. I det gula huset allra längst bort bor jag. Hitom det bor korna :)
Och så - tada - mitt rum! Här inne bor jag. Jag har två våningsängar i mitt rum och eftersom jag omöligt kan sova på mer än en säng har jag tagit två madrasser på varandra. Eftersom de är så slitna och nedluggna (finns ett sådant ord?) ligger jag som i en grop. De dagar jag är sur tänker jag "GAH, hatar denna säng!" men de dagar jag är på bra humör (vilket lyckligtvis är oftare) försöker jag se det som en hästensäng med ställbar huvud och fotände-del. Jag har helt enkelt värsta lyxsängen som låter mig ha upptiltat huvud när jag sover. Perfekt!
Här är mitt hus! Jag bor innanför den övre vänstra dörren. Ruth bor under mig och de övriga två rummen står tomma eftersom norskorna som bodde bredvid mig nu har flyttat. Jag går upp för trappen bredvid Ruths dörr. Nästan längst till höger ser ni duschen, den är väldigt kall men ändå så lyxig eftersom vi inte har vattenbrist utan egen brunn. Det ni, det är lyx. (Även om jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar min dusch hemma.)
Här ser ni en vanlig frukost för min del. Fast oftast får jag inget ägg. Jag äter alla mina måltider på mitt rum i min ensamhet vilket kan bli rätt... ensamt. Ibland tar jag en stol och sätter mig utanför rummet på balkongen. Ibland tittar jag på någon serie samtidigt. Barnen som bor här får mycket sämre mat och jag har bara inte mage att sätta mig och äta med dem när jag inte äter samma sak. Hade gärna ätit med dem om jag trodde jag skulle tåla maten de får men jag är rädd att jag skulle bli vääääldigt sjuk då eftersom det kröp en massa djur i deras rissäckar. Annars ser deras mat rätt god ut, även om det nog är fruktansvärt enformigt att äta samma sak varje dag. Hur som helst så är jag tacksam för den maten jag får och trots att det även här finns ett etiskt problem har jag ännu inte orkat ta tag i det. Jag äter min mat, försöker vara tacksam och acceptera att jag inte kan ge dem min mat. Förstår ni mig?
Här ser ni några av barnen på förmiddagsrasten. Lilla lilla Lettischa håller på att lära sig gå (hon står i helrosa intill Ingvid som är den norska volontären som nu har åkt vidare på sin resa) och de andra barnen jublar för att de får bli fotade av mig. Tyvärr har vi inte några leksaker så barnen mest bara springer omkring på den långa rasten. Vi har försökt leka lite men det är svårt att förstå varandra när vi inte pratar samma språk. Men att snurra runt runt och kramas går alltid hem :)
Här ser ni de äldre barnen på day-care ha ett lektionspass. De lär sig skriva och ropa alfabetet. Många gånger blir jag frustrerad över hur allting skulle kunna vara så mycket mer pedagogiskt men jag försöker bita mig i tungan och bara finnas till hjälp. Dessa barn ska börja i skolan nästa år.
Här ser ni de barnen som har flera år kvar tills de ska börja skolan. När denna bilden togs är det inte alls särskilt många barn här. Oftast är de så många att stolarna inte räcker. Här inne är ljudnivån hög och jag har svårt att känna att jag kan bidra med något. Men jag tröstar och försöker hjälpa. Ibland dansar och sjunger jag för dem, för det är enda sättet att få dem att bli tysta och lyssna på mig. Även om det är asjobbigt att snurra runt och hoppa omkring i dansen är det mindre jobbigt än att bara vara mitt i kaoset.
Här är porten som gör Nuru till en egen liten oas mitt i Thogoto. Om ni vill kan ni gå in på googlemaps och söka på Nuru Africa Children's Home & Rescue Center, Kiambu, Kenya så ser ni en bild över hur området jag bor i ser ut. Ni kan också kolla in hemsidan för Nuru Africa där ni kan läsa några av livsberättelserna från ungdomarna här och se lite mer om vilken verksamhet som finns här.
Hoppas ni gillat detta inlägg. Kommentera gärna vilka ni är som läser och vad ni tycker så blir det roligare att hålla bloggen aktiv. Kram och godnatt.
