om en orättvisa för stor att hantera.
Igår gick jag med Veronica till Virginia igen, kvinnan jag skrev om i detta inlägg. Jag vet inte hur man gör sådana besök rättvisa, men ska försöka dela med mig av hur det var. (Bilderna är tagna och publicerade med deras tillåtelse.)
Jag visste inte om jag skulle orka, ha kraft kvar att möta henne ännu en gång. Men så bestämde jag mig. Att den här gången handlar det inte om något annat än en vilja att göra en annan människa lite gott, även om det gör ont. Ibland får man faktiskt ta och sluta vara så bekväm. Så jag tog på mig mina sandaler (valda med omsorg eftersom jag den hårda vägen lärt mig att flipflop inte är någon höjdare i slummen i regnperioden) och gick ut. Först fick jag träffa Veronica, och det besöket skrev jag om igår. Efter en stund började vi promenaden till Viriginias rum.
Slummen byttes efterhand från de fattiga områdena till de extremt fattiga områdena. Jag bar en påse kol i handen. Veronica bar Virginas son på ryggen. Ytterligare 3 av Virginias barn gick med oss. Vi svängde av vägen, in till en sidogata. Lukten av alkohol och urin stack i näsan och jag hoppade med nu vana steg över avloppet som flöt tvärs över gatan. Människor satt, stod och låg längs med vägen. Vinglade fram till mig, skrek något om min hudfärg och viftade med sina plastmuggar med sprit emot mig, som för att be mig om mer. En kvinna ammade sitt barn samtidigt som hon drack. Alla är höga, fulla eller däckade av bakfylla. Jag tränger mig förbi dem, försöker att inte visa hur obehagligt jag tycker det är. Innanför dem är Viriginias dörr.
Hon låg ner när jag klev in men överraskade mig genom att på egen hand sätta sig upp och hälsa mig välkommen. Denna gång hade ögonen liv. Hon berättar att hon varit på sjukhuset denna morgon precis som alla andra. Jag ger henne en klyfta papaya som jag köpt på vägen och hon äter den snabbt. Veronica berättade för mig på vägen dit att Viriginia inte hade någon mat, så vi har köpt en påse mat och hon tackar. Hon frågar hur min man och mina föräldrar mår. Säger att de är hennes familj nu eftersom hon räknar mig till sin.
Så sätter vi oss ner intill henne och börjar prata. Vad jag nu berättar är hon som sagt att jag ska göra. Det är hennes ord, ett rop på hjälp. Hon vet att det är för sent för henne, men kanske inte för hennes barn.
"It was my husband who gave it to me". Detta är kanske det vidrigaste av allt. För det betyder att han varit otrogen med en annan kvinna och sedan överfört hennes sjukdom till sin fru. Det betyder att hans otrohet inte bara dödade deras eventuella kärlek utan också Virginias liv. Det betyder att hon blivit dödligt sjuk på grund av att den man som skulle älska henne har svikit henne på det mest fasansfulla sätt.
"My mother died, my brother died. My other brother is the one outside, the drunk". Hon har ingen kvar. I ett land utan system för de utslagna är det familjen som utgör skyddsnätet. Hon är hennes barns enda trygghet och hon finns snart inte kvar. Jag kan inte ens föreställa mig den oro det måste innebära. Det gör för ont att ta in. Vem ska se till att hennes hiv-positiva barn får den behandling de behöver? Vem ska ge dem mat? Vem ska försörja dem och älska dem?
"If I have been sick a few years later - I would have survived". Hon berättar att hon upptäckte att hon var sjuk 2007 och att man då fick betala sin egen behandling. Eftersom hon inte har några pengar kunde hon inte göra det. 2010 beslutades det att alla hivsjuka ska få gratis behandling. Då var det för sent. HIV/AIDS går i fyra stadier. Virginia är i det allra sista, när ingenting finns att göra. Om sjukdomen behandlats tidigare hade man kunnat häva försämringen och hon kunde levt ett mycket friskare liv. Nu finns ingen återvändo.
Hon börjar gråta. Axlarna skakar. Jag håller om henne, och önskar av hela mitt hjärta att jag kunde gjort något - vad som helst. Hon vill inte prata mer säger hon. Jag frågar om hon vill att jag ska berätta något om mitt land och hon nickar till svar. Av alla saker jag kunnat berätta griper jag tag i det första som kommer upp i min chockade, omtumlade, lednsa hjärna. Jag berättar att vi i Sverige gör något så konstigt som att sätta plankor på fötterna och åka nerför backar på något som kallas snö.
Så sitter jag där. Min hand som styker hennes skuldror. Jag hoppas att det inte gör ont på henne eftersom hon inte har något lager hull som lättar beröringen. Så börjar vi prata om andra saker. Om vad ett par strumpor kostar, varför saker är så dyra i Sverige, hur länge missbrukarna utanför dörren sitter kvar och vad som är vår favoritmat. För ett ögonblick är vi bara två kvinnor som delar livet. Jag är där i över en timme, tiden stannade så jag vet inte exakt. Men jag sitter där, i hennes hem, med hennes barn springandes in och ut genom dörren. I en verklighet så långt i från min. I en orättvisa för stor att hantera.
Hennes son på några år kommer och lämnar två glaskulor i hennes hand. Hon låter fingrarna leka med dem medan hon berättar om hur hon samlar barnen om kvällarna och berättar historier för dem. "And they give me storys as well". Sedan kryper de upp i sängen och ber. De har ett schema, varje barn har en speciell dag det är deras tur att hålla i andakten. Och så sover de. Förhoppningsvis får de allihopa vakna nästa morgon.
Jag och Veronica lyfter upp Virginia och väl på fötter tar hon sig in till sängen. Vi sitter där. Pratar om allt annat än att hon snart ska dö. Jag tror ingen av oss orkar. Så knäpper vi våra händer och ber. Ber om ett mirakel. Precis som så många gånger förr.
Jag försöker att inte tänka på att detta är sista gången jag ser henne när jag kliver ut genom dörren, tillbaka ut till de fulla människorna igen. Jag tackar för hennes löften om bön över mig och tar emot hennes tacksamhet för mitt besök. Hon är så glad säger hon. Så otroligt glad. Själv har jag mest bara en stor klump i halsen. Men också en djup tacksamhet.
Inte bara över min egen hälsa och välstånd utan också över att hon lärt mig att uppskatta det.
